Leken nadish är en lek jag och mina vänner körde när jag var i den åldern som alltid hade en spänningsfull stämning kring sig och spårade ofta ur. Jag har velat berätta om min umgängeskrets i mina ungdomsår väldigt länge och tyckte att det passade att göra det genom leken.
FREDAGSINTERVJUN: Willy Fermelin är aktuell med sin kortfilm Nadish som har visats på både Göteborgs filmfestival och BUFF Malmö. Willy har klippt filmen på Fanzingo så vi passade på att fråga honom om processen, framtiden och vilka möjligheter man har som ung filmskapare i Stockholm.
Berätta om dig, vem är du?
-Jag är en filmregissör verksam i Stockholm och jobbar främst med kortfilmer inom fiktion men har även gjort kortfilmsdokumentärer, musikvideos och reklamer.
Vad handlar din film om?
-Nadish handlar om en klass med 16-åringar som i omklädningsrummet innan en idrottslektion kör en lek som heter nadish. Leken blir starten på ett maktspel mellan Amir, som introducerat leken till klassen och hans gamla barndomskompis Edy, som observerar klassens lekande utifrån, klassen som han inte är en del av.
Var kommer inspirationen till storyn bakom filmen?
-Leken nadish är en lek jag och mina vänner körde när jag var i den åldern som alltid hade en spänningsfull stämning kring sig och spårade ofta ur. Jag har velat berätta om min umgängeskrets i mina ungdomsår väldigt länge och tyckte att det passade att göra det genom leken. Hur allt sätts på sin spets i en brusten kompisrelation, hur leken sätter premisserna för dem och blir en anledning hantera en oundviklig konfrontation.
Hur har processen och arbetet med filmen varit?
-Väldigt rolig men väldigt kämpig. Själva skapandeprocessen var väldigt utforskande. Jag ville hitta en autenticitet som jag tycker är svår att nå med ett förskrivet manus och utgick från en process där jag inte skrev något manus, utan jobbade tillsammans med mina grymma skådespelare, producenten och fotografen fram filmen. Vi gjorde filmen på en i princip tom budget och bytte tjänster för att få filmen att bli gjord. Det behövs många spetsiga armbågar för att göra film utan pengar och det underlättar att känna rätt folk som kan hjälpa till där det behövs. Sen dök det upp vissa problem under inspelningen där bl.a. en viktig pjäs i teamet inte dök upp sista inspelningsdagen, men resten av teamet var grymma och kunde täcka upp för det. Sen klippte vi filmen på Fanzingos lokaler som stöttade oss igenom hela postproduktionen.
Vilka platser/festivaler har ”Nadish” synts?
-Vi hade premiär på Göteborgs filmfestival i januari vilket är den största festivalen i Sverige så det var jättekul! Sen visades den på BUFF i Malmö där det var skolklasser som publik. Filmen riktar sig främst till ungdomar så det var en spännande publik som gav intressanta tankar och perspektiv kring filmen. Vi hoppas på internationell premiär inom kort och fler nationella festivaler under året!
Vad händer härnäst?
-Jag är i utveckling/förproduktion för en ny kortfilm. Här jobbar jag rätt likt som jag gjorde i Nadish, där vi jobbar utan manus och jobbar fram filmen tillsammans med skådespelarna. En del av den processen har varit att göra en skissfilm som ska presentera vår vision för andra och ge insikter till oss själva. Här har Fanzingo stöttat oss redan från början och vi har fått använda lokalerna till att workshopa med skådisarna, spela in skissfilmen och sitta och klippa den.
Hur känner du kring utbudet av ställen som Fanzingo som finns för att stötta och underlätta för nya att göra film?
-Jag känner kanske att Stockholm ligger lite efter i det och vill säga att det är bättre i de andra storstäderna. Ställen som Black Sheep och Filmbasen som fanns förut för att supporta nya och unga filmare har försvunnit eller reformeras och just nu upplever jag att det finns ett hål där för regionen att fylla. Trots att det finns många filmskolor i Stockholm så existerar inte just nu en regional kortfilmsfestival där t.ex. alla nyexaminerade kan visa upp sina filmer, en festival som finns i princip alla andra regioner i Sverige. Istället har många svårt att nå någon visning överhuvudtaget i det tuffa nationella festivalklimatet som finns. Det finns inte heller något uttalat ställe i Stockholm man kan söka ett teknikstöd från för att kunna göra filmer, utan där har regionen istället tagit ifrån den lilla teknik som funnits för att den sedan ska rosta i någon källare. Det är väsentligt att ha röster från alla delar av staden för att fortsätta driva en hållbar regional filmkultur och då måste vi öka möjligheterna för alla att kunna göra och visa upp film. Nu blir det för byråkratiskt men jag tycker för mycket pengar går till redan etablerade filmare som kortsiktigt ska gynna regionen mest. Fanzingo och de andra mediecenterna som idag finns kvar ska ha stor eloge för att det är just nu de som drar det största lasset kring utveckling och stöttning av nya filmare i Storstockholm.
Idag drar Sveriges kortfilmfestival igång. Willys film kan du se här (filmpass 1)
